Explosion.
Blommor och fågelkvitter
och tidiga mornar
och sensommarnätter
och grannkatternas feud.
Euphori och ilska
sammanflätade i en sömnlös dimma av tid.
Jag såg mig själv för den jag verkligen är
för första gången sedan barndomen.
Hand i hand med det ljusa kom det mörka,
som det ofta gör.
Sömn, mat och vatten var inte längre en självklarhet.
Fokus var på att överleva.
Jag kände mig som ett barn igen,
okunnig att ta hand om mig själv.
Så småningom försvann det ljusa
och kvar lämnades jag med mitt dunkel.
Min konst blev beroende av mitt mörker
och mörkret blev beroende av konsten.
Spiraler och onda cirklar.
Svarta ringar under ögonen,
halva samtal och smutsiga lakan.
