Kvällspromenaden (2022/2025)
Jag hör fullmånens rop mellan tallarna
Stjärnorna viskar till mig på ett språk jag inte förstår
Mörkret är inte läskigt här, skepnader är familjära
Ljuset från pannan visar vägen
Det är ingen mer än jag här
Tystnaden mellan vågorna överröstar lätet i mitt huvud
Något gnager mig i tårna och några sover under båtarna
Jag går tyst för att inte väcka dem
Havet sträcker sig säkert till Kina
Jag hade simmat om det inte vore så kallt
all the things I don’t remember
both terrifying and tender
for if they resurfaced
I would never forget
and shame is a silent phantom that
lingers like a breath held too long
waiting to be burst into a storm of
unwanted memories
lingers like a breath held too long
waiting to be burst into a storm of
unwanted memories
all the faces, the moments
dwelling in the quiet corners of my mind
the echoes of all I wish I could forget
dwelling in the quiet corners of my mind
the echoes of all I wish I could forget
Livmodern (2022)
Blod. Jag blöder. Grusvägen skar upp mina fötter och jag har kliat hål på de pulserande myggbetten. Jag föddes inatt under blodmånens sken när den steg sig över havets kant. Det kommer bli annorlunda denna gången, viskade jag till mig själv. Jag är fruktbar. Ägget inuti min livmoder ger mig växtverk. Livmoder. Vilket ord.
Jag tror aldrig att jag kommer skaffa barn tills jag gör det ändå. Hur ska man namnge detta mirakulösa fenomen som implicerar majoriteten av vaginafolket? Liv. Moder. Alla systrar är mödrar. Jag vill inte bli som min mor när åren satt sig i nacken - säger vi alla fastän vi blir det tillslut ändå. På både gott och ont.
Tänk att hon levt ett helt liv utan mig. Jag önskar jag fick se vad som format henne. Mjuk men hård. Jag undrar vem som gjort henne envis och sträng. Och varm och omtänksam och fylld av kärlek. Vi är från olika planeter hon och jag. Ibland åker jag och hälsar på henne. Våra alphabet ser inte likadana ut, så vi lärde oss teckenspråk.
En dag höll hon hårt i min and tills jag grät mig till sömns i hennes famn. Moder liv. Sakta slutade jag blöda.
Untitled (2021)
To die fast or slowly kill every living organism
To surrender or be sacrificed
Luxury materialism, capitalism
Dirty feet and bugs
Storms that don’t kill and ice that doesn’t melt
Forests free from fire
Free from suffocating
Slowly but surely, suffocating
Sommaren (2021)
Explosion.
Blommor och fågelkvitter
och tidiga mornar och sensommarnätter
och grannkatternas feud.
Euphori och ilska
sammanflätade i en sömnlös dimma bortom tid.
Jag såg mig själv för den jag verkligen är
för första gången sedan barndomen.
Hand i hand med det ljusa kom det mörka,
som det ofta gör.
Sömn, mat och vatten var inte längre en självklarhet.
Fokus var på att överleva.
Jag kände mig som ett barn igen,
okunnig att ta hand om mig själv.
Så småningom försvann det ljusa
och kvar lämnades jag med mitt mörker.
Spiraler och onda cirklar.
Svarta ringar under ögonen,
halva samtal och smutsiga lakan.
